måndag 26 januari 2009

Skamligt


Ja, det är skamligt och tråkigt....

En god granne till oss har gått bort. Mycket sorgligt.

Nu tog vi oss i kragen och hälsade på maken hon lämnade i stor sorg.
Frågan jag ställer mig, varför hälsade vi inte på medan hon levde?
Vi brukade träffas vi postlådan, vid tomtgränsen eller vid något enstaka tillfälle då vi fikade tillsammans. Hade alltid mycket trevligt tillsammans men trots det så umgicks vi väldigt sällan. Visst spelar ålder och intressen in men egentligen. vad spelar det för roll för det är ju trots allt dom där spontana mötena som förgyller livet.

Vi lever i vår egen värld, i ekorrhjul som snurrar allt fortare, så fort att man glömmer vad/vilka som är väsentliga här i livet.

Det är skrämmande faktiskt men det är aldrig försent att ändra på sig.
Kram till er alla och var beredd, kanske jag kommer och hälsar på en dag.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Ja visst är det precis så som du skriver.
Egentligen så kan vi inte skylla på att vi har för lite tid, för det handlar om att prioritera och planera.
Samtidigt så måste saker och ting vara ömsesidigt.
"Skamligt" nog tänker vi mera på oss själva nu förtiden än vad de gjorde förr.
Kram Kram
Katarina
å tack för att du har lagt in mig på din blogglista.

Katarina sa...

Glömde att jag har en blogg nu så att jag inte behöver vara anonym längre :)

Anonym sa...

Hej!
Det är ju så livet är många gånger..inte förrän det är "försent" så tänker man efter på de saker man kunde ha gjort eller inte gjort. Men jag tror att er granne uppskattade att ni kom förbi nu efteråt...tänk på det, ni förgyllde nog hans dag en smula i all sorg.

Sen får jag väl skriva att hon är välkommen att hälsa på, dörren "står" alltid öppen för dig Kram Bitte

Grindelunda sa...

Hejsan!
Nu hittade jag till dig. Glömde vad du sa att du hette på bloggen när jag träffade dig för länge sedan. Men nu är jag här.

Visst är det konstigt att man ofta tänker och säger att man borde göra... borde hälsa på...borde ringa, och rätt vad det är så är det försent. ja, det är som du säger att vi lever på och trampar runt i ett ekorrhjul.
Hur länge ska det hålla?

Sköt om dig, och kul att "träffas" här.
Kram Gunilla

Fjällbruden sa...

Ja, vi lever i en evighetsmaskin ibland. Tur att barnen ger oss energi och så mycket glädje.

Anonym sa...

Jag väntar........... Du är välkommen! KRAM/Kristin