onsdag 10 mars 2010

Ett år av sorg

Det är nu ett år sedan min käre bror valde att lämna oss.
Tiden går fort men för mig känns det som igår när min pappa ringde.
Kan fortfarande känna alla känslorna som bubblade inom mig då.
Förtvivlan, sorgen, ilskan, frustrationen... och alla frågor.
Den stora frågan jag ställde mig då finns fortfarande kvar - VARFÖR?

Ibland får jag frågan hur man orkar leva med det här i bagaget.
Vad har jag för val? Jo, jag kan välja att inte leva livet fullt ut, bli tyngd av min sorg och låta det färga mina nära och kära. Eller, jag kan välja att leva livet och ta tillvara på vad det har att ge.

Jag har valt det senare. Trots att sorgen gör oerhört ont inombords har jag valt att leva livet.
I all sorg och alla rullande tårar har jag blivit så mycket bättre på att se ljusglimtar. Har lärt mig värdera och prioritera det som finns omkring mig på ett annat sätt.
Jag ser världen med andra ögon nu men däremot känns det inte som om tiden kan läka detta sår min bror gett mig.
Som en bekant sa till mig: "Det förblir ett öppet sår men det kanske läker lite i kanterna"

Omkring mig har jag min fantastiska familj och framför allt min man. Han är den bäste för mig.
Ofta kan det vara de svåra och sorgefyllda stunderna som gör par starkare och det har vi verkligen fått erfara. Vi är det bästa för varandra.

Livet är en enda lång lektion, man lär så länga man lever.

Ta hand om er och ta tillvara det ni har omkring er.
Kramizar