Tiden....

Tiden går så fort...
Många har sagt just det när jag berättat vilken dag det är idag.
Idag är det två år sedan mamma gick bort.
Minns det som igår.
Ser lappen framför mig där det står att jag ska ringa hem... Tankarna om jag förstod att det hänt något och någonstans inom mig visste jag redan svaret.
När jag sedan ringde hem till pappa... hörde hans förtvivlan i rösten... PANIK!!!
Det var verkligen panik som jag kände inombords.
Gick till lärarrummet för att be någon skjutsa mig till pappa.
Kunde inte andas, hyperventilerade, benen vek sig...
Min mamma är DÖD!!! Min mamma är DÖD!!!

Hemska känslor som bubblar upp, allra helst under en sån här speciell dag.
De flesta med sorg och saknad har dessa speciella dagar... När de dog, deras födelsedag, begravningsdag m.fl. Människor i omgivningen tror att förtvivlan, sorgen och saknaden försvinner i och med att begravningen är avslutad men det kan jag intyga att så är det inte. Det är efteråt det riktigt jobbiga börjar. Ärligt så tar det aldrig heller slut...
Sorgen och saknaden finns för alltid.

Ta hand om er och era nära och kära.

Fattar inte att det är sant...

Det är sant, min älskade bror Jocke har lämnat jordelivet.

Han valde själv men svaret på varför kommer vi mest troligt aldrig få svar på.

Svaret tog han med sig.

Så kommer alla känslorna på en och samma gång... nästan så var det när jag fick reda på vad som hänt. Förtvivlan, sorg, panik, maktlöshet och dessutom blev jag förbannad. Alla känslor samtidigt. För hur kan man göra så här mot dom man älskar?

Tiden efter den 9 mars har varit tuff, med andra ord fruktansvärd.

Man skuldbelägger sig själv, kunde jag ha gjort något annorlunda?

Återigen en fråga man aldrig får svar på.

Trots allt så var det hans eget beslut.

Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan göra så här men en god vän har förklarat för mig och gjort bearbetning av det här lite lättare. Jag har fått svar på de många frågor som jag hade tack vare honom. De som väl bestämt sig säger inget och just den dagen de gör det kan vara den lyckligaste. Att de inte säger något om hur de uppfattar sin situation gör det omöjligt att kunna hjälpa.

Strömsund är litet och de flesta som känner mig vet också vem Jocke var.Det är inte lätt för människor jag möter. Alla vet inte hur man ska bemöta någon som är i sorg. Det finns inget rätt eller fel men jag tycker inte att det är okej att vika av och gå en omväg för att slippa möta mig. Det har hänt och det gör ont inombords men mest ont gör det nog i dom som inte törs möta mig.

En god vän sa till mig att jag kommer nog aldrig ha problem med att möta människor i sorg och det är nog sant med tanke på all erfarenhet jag fått, tråkigt nog.

Visst finns det också underbara människor som kliver fram och blir oerhört viktiga. I en sån här situation visar det sig ganska tydligt vilka som ens verkliga vänner medan andra kan jag prioritera bort.

Begravningen var i fredags i Karlstad. Jättefin ceremoni på alla sätt och vis. Minnesstunden hölls på Café August, Jockes favorit café. Sånger som spelades var Blinka lilla stjärna, För kärlekens skull med Ted Gärdestad och 500 miles med Hooters.

Nu är det dags för att försöka återgå till verkligheten och det kommer inte att bli lätt men jag ska göra mitt bästa.

Återigen har jag blivit påmind om att ta vara på det man har och att allt bara är till låns.

Ta hand om er och ta till vara på det ni har omkring er.