måndag 6 april 2009

Fattar inte att det är sant...

Det är sant, min älskade bror Jocke har lämnat jordelivet.
Han valde själv men svaret på varför kommer vi mest troligt aldrig få svar på.
Svaret tog han med sig.
Så kommer alla känslorna på en och samma gång... nästan så var det när jag fick reda på vad som hänt. Förtvivlan, sorg, panik, maktlöshet och dessutom blev jag förbannad. Alla känslor samtidigt. För hur kan man göra så här mot dom man älskar?
Tiden efter den 9 mars har varit tuff, med andra ord fruktansvärd.
Man skuldbelägger sig själv, kunde jag ha gjort något annorlunda?
Återigen en fråga man aldrig får svar på.
Trots allt så var det hans eget beslut.
Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan göra så här men en god vän har förklarat för mig och gjort bearbetning av det här lite lättare. Jag har fått svar på de många frågor som jag hade tack vare honom. De som väl bestämt sig säger inget och just den dagen de gör det kan vara den lyckligaste. Att de inte säger något om hur de uppfattar sin situation gör det omöjligt att kunna hjälpa.
Strömsund är litet och de flesta som känner mig vet också vem Jocke var.Det är inte lätt för människor jag möter. Alla vet inte hur man ska bemöta någon som är i sorg. Det finns inget rätt eller fel men jag tycker inte att det är okej att vika av och gå en omväg för att slippa möta mig. Det har hänt och det gör ont inombords men mest ont gör det nog i dom som inte törs möta mig.
En god vän sa till mig att jag kommer nog aldrig ha problem med att möta människor i sorg och det är nog sant med tanke på all erfarenhet jag fått, tråkigt nog.
Visst finns det också underbara människor som kliver fram och blir oerhört viktiga. I en sån här situation visar det sig ganska tydligt vilka som ens verkliga vänner medan andra kan jag prioritera bort.
Begravningen var i fredags i Karlstad. Jättefin ceremoni på alla sätt och vis. Minnesstunden hölls på Café August, Jockes favorit café. Sånger som spelades var Blinka lilla stjärna, För kärlekens skull med Ted Gärdestad och 500 miles med Hooters.
Nu är det dags för att försöka återgå till verkligheten och det kommer inte att bli lätt men jag ska göra mitt bästa.
Återigen har jag blivit påmind om att ta vara på det man har och att allt bara är till låns.
Ta hand om er och ta till vara på det ni har omkring er.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Min goa vän Anna...vad du skriver rätt och fint..nu är tiden den svåraste för er alla, att fortsätta leva och undra och fråga sig själv och framför allt barnen som inte får se sin Pappa nått mera och Krama på honom. Anneli får inte krypa nära o känna värmen och kärleken, du som syster får aldrig mera prata med honom och träffa honom...ja och alla andra..jag är så lessen med er. Kram min vän ! // Carina din arbetsvän !

Vanja.T sa...

Ja du skriver så otroligt bra.... förstår att det är hemskt och fruktansvärt, vet ej vem din bror är men dig "känner jag ju lite". Vi bor ju numera i Dorotea jag och Roger.H med våra 5 barn..Brukar kika in på din blogg som jag hittade via Katarinas sida. Förstår att det är jobbigt med en liten ort när sådant händer, nog för att ström är betydligt större än dorro men.. Jag hoppas att ni får en bättre tid framöver. Jag miste både min morfar och min pappa inom loppet av ett halvår. Det har varit grymt jobbigt..nog för att morfar dog av hjärtinfarkt - och att han hade åldern inne, men pappa dog ovetandes av cancer. Så det har varit tufft.. förstår att en bror som tar sitt liv måste vara grymt!
Styrkekramar till dig och din familj!

Fjällbruden sa...

Tack för era "kramar". Behöver alla jag kan komma över.
Det är oerhört tufft att missta anhöriga, det går inte heller att förklara för de som inte har varit med om det.
Vissa säger att de förstår men försöka förstå är det enda de kan göra.
Kram till er också.

Anonym sa...

Kram på dej! Jag håller med man säger att man förstår men de gör man nog inte förren man har gått igenom en sorg själv! Hoppas ni får en mysig Påsk trots allt! KRAM Kristin

Ann sa...

Anna
Jag ville bara visa dig en liten text som jag hittade när det här hände mig:

När gryningen kommer för en ny dag
När stjärnorna speglar sig i månljusa vatten
Jag blundar och ser Dig så klart inom mig
Du kommer alltid att finnas där.

Vi bär alltid med oss våra minnen och Joakim kommer för alltid att leva kvar hos dig. I dina tankar och i ditt hjärta.
Jag finns här för dig, det vet du!
Kram Ann

Anonym sa...

Hej Anna, du skriver så fint, och jag hoppas att du kan gå vidare fast det är svårt. men du skall veta att det är många som tänker på dig Kram Mia

Hemma hos Bröderna Bus sa...

Kram till dig från mig. <3
Jag finns!

Barbro sa...

Hej Anna och tack för påhälsningen hos mig. Nu har du sett mina "kompisar".

Och det känns som om jag levt i en bubbla för jag visste inget om din bror. En sorg som måste vara väldigt tung. Det kommer att ta tid att hitta tillbaka. Kom ihåg alla goda, glada minnen av honom.
Kram Barbro

Linneagården sa...

Hej Anna.
Det är faktiskt första gången jag kikar in här, ovetande om att du hade en blogg.
Jag får en tår i ögat & sänder några kramar till dig & dina när jag läser vad du/ni är med om. Hade inte hört om din brors tragiska bortgång.

Hoppas dock att du, R & barnen haft en bra påsk trots allt. Jag har jobbat...
Sköt om dig & jag tittar väl in här snart igen.
Kram kram & God natt /madelene

Anonym sa...

Käraste Anna! Så vackert du skriver, och du är så stark. Jag sänder dig och din familj massor av varma kramar i en tid som är svår. De fina minnen vi har kvar får vi vårda ömt, och de hjälper kanske att döva smärtan. Varma hälsningar Ulrika Griffin

FiaLotta sa...

Sökte bland bloggarna på "livet" och hittade din fina blogg.
Själv håller jag just på att läsa Benny Rosenqvists bok "Ljusfolket", och jag tror att du skulle kunna ha glädje av att läsa den!
Ha det gott!