Återigen har en sten fallit från mitt hjärta.
Malou har haft stora bekymmer med sina öron och än är det inte över.
För ett år sedan opererades det in rör i trumhinnorna och de ramlade sedan ut, såsom de ska. Efteråt ska trumhinnan läka ihop av sig själv men det gjorde inte den på höger sida och detta fenomen visade sig vara ganska ovanligt. Om den inte hade läkt ihop av sig själv på ett halvår skulle den opereras och lagas med hjälp av en sena från baksidan örat. Otroligt vad de kan.
Men inte vill man att ens barn ska behöva utsättas för en operation,
varför skulle just vår lilla tjej drabbas?
Idag var vi till Östersund på kontroll
och den har läkt ihop och allt var som det skulle.
Nu var det mer bekymmer på andra örat så vi får se om det blir
en ny omgång med rör.
Men slutligen, jag är så imponerad av att de kan göra hörseltest med så små barn. Malou tyckte det var spännande att bygga med klossar men man fick ju bara bygga när man hörde ett ljud...
2 kommentarer:
Ja du Anna, det där med att vissa drabbas hårdare och vissa inte alls är ett mysterium.
Själv har vi vårt unikum som ingen förstår sig på. Mycket grubblerier blir det.
Jag måste vara starkare än jag kanske egentligen känner mig.
Det är tufft vissa dagar.
Kraam Katarina
Våra styrkor visar sig när vi behöver det som bäst.
Jag tycker Du är oerhört stark och jag tänker ofta på er situation och just om all ovisshet.
Många kramar till dig!
Skicka en kommentar